Uppväxtmiljön påverkar hjärnans utveckling

Sadia Oreland har i sin avhandling studerat uppväxtmiljöns betydelse för hjärnans utveckling och alkoholintag hos råttor. Resultaten bidrar till kunskapen om de individuella skillnader i hjärnan som har betydelse för sårbarheten för vissa psykiska sjukdomar. Disputationen äger rum vid Uppsala universitet den 7 november.
Samspelet mellan arv och miljö bestämmer individens särskiljande karaktärsdrag. Individuella skillnader i fysiologiska funktioner är av stor betydelse för sårbarheten för olika sjukdomstillstånd. Studier på människor har tidigare visat att traumatiska händelser under barndomen, såsom förlust av förälder, sexuella övergrepp eller misshandel, ökar risken för t ex depression och drogmissbruk. Trots detta är de bakomliggande neurokemiska mekanismerna inte helt klarlagda. Av etiska skäl är det inte alltid möjligt att genomföra studier på människor, därför har en djurexperimentell modell utvecklats för att studera uppväxtmiljöns påverkan på fysiologiska funktioner och beteenden hos djur.
Sadia Oreland har i sin avhandling använt en djurexperimentell modell, kallad “Maternal Separation”. Genom att separera nyfödda råttungar under olika lång tid från mamman simulerar modellen en emotionellt trygg respektive otrygg uppväxtmiljö. Hon analyserade sedan förekomsten av signalämnena oxytocin, vasopressin och opioider samt bansystemet för serotonin i hjärnan. Dessa ämnen och system är viktiga för socialt beteende, ångest, depression och drogmissbruk.
– Den otrygga miljön leder till störningar i alla de bansystem som vi studerade hos den unga råttan. Vissa av dessa störningar verkar dock normaliseras i vuxen ålder. Trots detta kan ändå individen ha utvecklat en ökad sårbarhet för psykiska sjukdomar senare i livet, säger Sadia Oreland.
Avhandlingen visar också att det finns könsskillnader. Honor påverkas i mindre utsträckning än hanar av uppväxtmiljön. Dessutom uppvisar honor motsatta neurobiologiska effekter jämfört med hanar. Sadia Oreland studerade också uppväxtmiljöns betydelse för frivilligt alkoholintag hos hanråttor och effekterna av långvarigt alkoholintag på hjärnans serotonin- och dopaminsystem.
– Det intressanta är att trots att djuren från de olika uppväxtmiljöerna dricker rätt lika, så ser kemin i hjärnan olika ut. Detta kan innebära att råttorna upplever drickandet på olika sätt eller dricker för att få olika effekter. Detta skulle kunna betyda att en ännu längre tids tillgång till alkohol skulle kunna leda till att råttorna uppväxta i den otrygga miljön kan ha en benägenhet att börja dricka mer alkohol än de andra och därmed alltså ha en ökad sårbarhet för missbruk.
Avhandlingen utgör ett viktigt bidrag till att förstå de bakomliggande mekanismerna bakom de individuella skillnader i hjärnan vilka har betydelse för sårbarhet för olika psykiska sjukdomar samt utvecklandet av adekvata skräddarsydda läkemedelsbehandlingar mot dessa sjukdomar, i synnerhet alkoholmissbruk.
Källa: Uppsala Universitet